För ca ett år sedan nu var jag i slutet av allt mitt kämpande.

Jag hade då tagit mig i genom den svåraste perioden i mitt liv. varje dag bestod av att man kämpade för att hålla allt uppe men det sänktes precis som titanic när lärarna klappade mig på axeln och sa: du kan bättre.

Dom hade till stora delar rätt men vem orkar ge allt när man knappt hade orken för att öppna ögonen om dagarna. Under åren hade korridorerna tappat mer och mer färg, lektionerna var pest och inte blev de bättre. Varje rast var som att få ta ett andetag ovanför ytan, man träffade sina vänner och fick släppa alla tankar för en stund. Mitt i lugnet hörde man någon i klassen säga: H, vi går in nu och då var det dags att hålla andan igen. Jag minns hur maten smakade, hur många personer man kunde sitta på en bänk, vilken färg min engelsklärare hade på skorna som var så små att man knappt såg dom.

Jag minns hur man bara ville springa ut från den tröga dörren och aldrig mer komma tillbaka. Man kände sig som en fånge i ett fängelse. Varje dag var en ny läxa och klarade man inte kraven väntades straff, inte att man fick linjal på fingrarna eller 10 slag i gumpen. Jag syftar mer på att ens egna betyg blev straffade.

Halva min klass var klasskamrater sen förskolan och vi har sett varandra växa upp. Lämna overallen och stövlarna och istället gå i skinnjackor och pumps. Vi förändrades de gjorde vi alla men vårt inre var detsamma. Vi har bråkat, vi har haft konflikter men vi har vetat vart vi haft varandra. Vissa av er är så speciella, varje individ är speciell och har sin egen personlighet.

Vissa höll man vid sin sida hela tiden, vissa ville man bara sätta händerna kring och och strypa men vi var dom vi var, vi var världens bästa klass.

Vi kom nu till den dagen då vi skulle ut genom den tröga dörren och aldrig mer komma tillbaka. Alla var glada, vi kände oss fria men vad hände när tanken slog oss. Den tanken om att vi inte var en klass längre, vi skulle iväg från det som hade varit vårt bo i 3 år. Vår tid som klasskamrater efter 3 eller 10 år var nu slut. Vi alla hade en ny väg att gå när vi hade passerat den dörren. Hade vi fortfarande det leendet på våra läppar då?

Då i den situationen när man stod där och det väntades på en ny väg var man osäker, man blicka tillbaka och man såg dörren till skolan. Man kunde se sig själv stå där inne innanför glasdörren för där var man trygg. Trots allt jobbigt, alla svåra stunder var det nu man förstod vad tiden innanför dom dörrarna hade gjort för var och en.

Man skulle nu ta steget till en helt ny värld, som att stå vid kajen nere vid  hamnen med livbojen runt sig och tänka: Hjälper bojen mig hela vägen? Man hade inget val man höll i bojen och hoppade. I luften gick tanken: Valde jag rätt väg? Och sen landade man på okänt vatten, ni fanns inte där. Det var inte er man såg flera timmar, varje dag, fem gånger i veckan. Det var helt nya ansikten. Jag själv hade valt min väg för min magkänsla och tro om att jag klarade av det här hade tagit mig hit.

Nu efter snart ett år står jag på en säker klippa. Jag har spenderat snart ett år här och jag har inte ens behövt slita för mina resultat, för det jag gör nu är sådant jag vill hålla på med och brinner för. Det gör allt mycket lättare. Om 2 år står jag med bojen runt midjan igen och ska lämna kanten. Åter igen kommer jag då lämna personer, minnen och alla stunder.

Men allt kommer finnas kvar. Alla stunder som klass H finns i våra huvuden, dom finns innanför den tröga glasdörren. För tro mig, lärarna kommer aldrig glömma vår klass. Minnen kan inte slå ut varandra, därför bevaras alla. Även dom man ville strypa i vissa stunder fanns där och gav ett stöd, även dom man inte stod nära hade sin betydelse i slutet ändå. Varje personen betyder något för alla när man väl inte ser dom lika ofta som man brukar.

Jag hoppas med all min önskan att vi alla kommer lyckas, för vi har hjälpt varandra till det steget på stegen vi är på nu. Tack för allt stöd jag fick när ni väl visste vad jag bar på och kommer bära på resten av mitt liv.

CENTRALSKOLANS KLASS H, Hoppas vi ses alla snart igen.