Under dom närmsta åren har jag lärt mig att tåla mer, ta mig i genom svåra situationer och acceptera mig själv som en bättre människa. Första smällen gör mest ont trovärdiga sanna ord. Första gången föll jag och allt braka ihop. Jag vaknade med samma tankar i huvudet dom följde mitt samvete om dagarna och var dem tankarna som fanns i huvudet när jag somnade om kvällarna. Minsta lilla blev till något stort och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under den perioden. Vill tacka mina vänner för det är dom som hjälpte mig till där jag är idag och mina dagar nu för tiden är som en ny dröm varje dag jag öppnar ögonen. Ni vet vem som hjälpte mig, vem som fanns med från början till slut.

Människor kan känna medkänsla men aldrig förstå till fullt pris och så är dagens problem. Det jag har i ryggsäcken kan ni hjälpa mig med att få bort från mina tankar men när jag ska tackla problemet står jag där ensam med boxningshandskarna på. Ni ska inte känna skuld för att det inte går att stötta hela vägen med i den svåra situationen är minsta lilla stöd något stort.

När jag går fri på ett år lämnar det inte huvudet.
Tankarna kring det kommer och går mer eller mindre och ibland drar det ner mig. Jag är inte ensam att tackla dem här problemen utvalda på en sida av min släkt blev av någon anledning tilldelade det här. Det är inte som att stå på en VIP lista och vänta på något gott, tvärtom!

Det är som att ta nummerlapp och vänta på när ens tur ska slå in.

Det som bryter ner mig igen är att se min släkt med fler år med problemet än mig ta itu med det, att veta att när jag är i den åldern är det exakt lika mycket för mig.