Vem är ni för mig?
Det är vid speciella stunder ni kommer upp i mina tankar, det är vid högtider och speciella tillfällen. Det är då jag måste vara som starkast med båda fötterna på jorden och visa att jag är jag. Samtidigt vet jag att det kunde ha suttit två personer till vid bordet på släktkalaset eller vid firandet av min student. Ni har aldrig suttit vid bordet och det som svider mest är att ni aldrig kommer göra det. Ni är inte döda men totalt döda för mig. Jag har aldrig sagt era namn eller fått någon tillbringad tid med er.
Jag vet inte vad som hände eftersom jag var så liten att jag inte minns dom 3 åren början av mitt liv. Men jag står tryggt på mina föräldrars sida efter mitt försök som jag gjorde för ca 7 år sedan. När jag var i 10års åldern hade jag bara sett bilder, hört namn och försökt föreställa mig vem ni var. Det var även den sommaren jag tog mig utmaningen för att träffa er. Vi samlade oss för att ta steget hela familjen för att ge allt ett försök. Efter många timmar stod vi där, 10tals mil hemifrån men det var stället er hus var och där stod ni. 2 personer som egentligen skulle ha stått vid min sida sen jag föddes men istället försvann när jag var i 3års åldern. Tårarna rann och i den situationen kunde jag inte uppfatta vad som var sant. Det var svårt att smälta för vem ni var till mig. Och helt plötsligt fanns ni i mitt liv.
Efter en dag hos er åkte vi hem vi höll kontakten men sen slog det oss att efter ett tag var det bara vi som ringde till er hela tiden och vi bestämde oss för att inte ringa mer för att se om ni ringde upp och det har ni inte gjort och det har nu gått 7 år. När man väl pratade med er var allt ni gjorde mycket mer intressant än vad jag hade att säga. Ni sa samma saker varje gång bara för att ha något att prata om, så vem är ni för mig?
Man lever inte för evigt och ni är i en ålder där allt kan hände på få korta sekunder.
Frågan jag ställer mig nu är: När väl stunden är inne ska jag då gå på begravning till någon som aldrig har funnits i mitt liv?
Alla har vi våra namn men när man är släkt har varje person en roll.
Ni ska vara min farmor och farfar och jag ert barnbarn
Emme jag vet hur det är min farmor & farfar hälsar inte ens på mig när dem kommer och hälsar på uppe hos min pappa. Totalt retarderad.. :( men jag saknar dock inte dem för allt dem har gjort men.. På begravningen ska du gå dit och visa att du inte är likadan. Dom ska få vända och vrida sig i graven! :)) miss u bunny!
Tack amanda, så är det ibland alla kan man inte funka ihop med men det är jobbigt när man tänker på saker och ting. Jag har nog orken och styrkan till att gå på begravning när det väl är dags men det är främst mina föräldrar som också måste orka för det är dom som har varit med om allt när jag var liten<3
miss 2 too(L)