Men redan från början tog allt en helt annan riktning och jag kände mig utanför mitt manus, mitt facit på hur det brukar vara och sedan bli. Det var som att ta mig ut på djupt vatten med livbojen troget hängandes kvar vid strandkanten. Mellan vågornas brus fanns osäkerheten där, rädslan av det stora havet gjorde så tankarna blev många. I takt med vågorna pendlade tankarna i huvudet vad som hade hänt och vad som komma skall.

I samma ögonblick står jag vid strandkanten och tittar ut över vattnet, hör klingande ljud från segbåtarnas master. Jag känner hur genomvåta mina kläder är, livbojen hänger inte på sin plats utan släng vid vattenbrynet.

I nästa sekund förstår jag att någon kan tyda mig och mina ord